torsdag 18 maj 2017

Kalevala-skogen



Skogen är väldigt centralt i den finska naturen enligt min tanke och erfarenhet, säkert lika centralt i stora delar av Sverige. Där jag är uppvuxen med skog omkring mig var det mycket tallar och granar när det blev lite större skogspartier. Därför skulle min kalevala-skog vara tät och mörkgrön. Det här är slutresultatet. Som den hänger hopmonterad med mina övriga kalevala-bilder på utställningen Kalevaland på Eckerö Post- och tullhus på Åland hela sommaren.

 
Bottentyget i linne blev enkelt att bestämma, skogsgrönt skulle det vara. Sen var det nåltovandets tur som underlag till bilden. Lite olika gröna nyanser men skulle se rätt sammanhängande ut. Fårlockar skulle ge lite form av granens hängande grenar och därmed struktur på ytan.
 



 

Stygnen skulle förstärka trädens form, granens karakteristiska ”julgransgrenar” och lite mer runda tallkronor.
 

Trädens stammar blev breda och bruna, de skulle stå stabilt i skogen sen långa tider.

 
Marken fick några förstärkningar med stenar med mossa eller nåt åt det hållet.
Till sist förstärktes trädens upprätta position o för att skilja dem från den gröna massan sydde jag raka rader av pärlor mitt i granarna och lite mer ostrukturerat på tallarna och ännu lite på marken nedanför.
Skogen gör sällskap med sädesfältet och eken, som båda beskrivits i tidigare inlägg, på samma rad, alla tre sådant som växer ifrån jorden.


 

måndag 8 maj 2017

Eken i min Kalevalanatur

 
Nu har utställningen Kalevaland öppnat i Eckerö Post- och tullhus på Åland, men jag fortsätter här att dokumentera de kvarvarande bilder som jag inte beskrivit tidigare från mitt verk Kalevalanatur, där tolv naturbegrepp fått var sin bild.
 
På den här bilden är eken hopsydd med de andra bilderna och spänt på kilram. Färgramen under ska binda ihop med de två andra bilderna på samma rad: skogen och sädesfältet.
 
 
 
Eken gav hos mig en association till ett urgammalt knotigt träd med tjock stam och i sommarskrud ett grönt tätt bladverk. Bottentyget blev ljusgrönt som kontrast till flera mörkare bilder. För att ändå visa att det här är en ek och inte bara ett grönt träd tovade jag ett eklöv vid sidan av trädet, ett mer naturtroget löv för att ändå ge en hint om att det här är en ek trots allt. Här är eken bara tovat på linnetyget som underlag för stygn. Började tova trädet och bladkronan samt lövet bredvid, inte så effektfullt från början. Fotona här har tyvärr varierande gröna toner, inte för att det är snyggt utan för att få fram detaljer jag beskriver lite mer tydligt.

 
Sen var det dags att med stygn få till grenar och knotar till stammen och göra bladverkets kant lite mer trubbig.
 
 
På stammen blev det många olika sorters bruna pärlor som komplement till stygnen.



Bladformade pärlor och gröna folieblad fick ge ett mera livat uttryck till bladkronan trots att de inte liknade riktiga eklöv, därav lövet vid sidan av. här avbildat i bilden nedanför.

 

 
 En färdig bild innan strykning och innan den formade lapptäcket med de andra bilderna och sen spändes på kilram. Fortsättning följer…

 

 

 

 

 

 

 

 
 

 
 

 

 

söndag 23 april 2017

Mäktiga havet

 
Naturligtvis måste havet vara med bland Kalevalas naturbegrepp och i sjunde sången nämns det tom som "mäktiga havet", vilket jag tog fasta på. Hav är ju ett av mina favoritmotiv vet de som känner mig, där kan man bli tillräckligt abstrakt för min smak. Ett mäktigt hav måste ha en känsla av mycket rörelse i vattnet och inte så lätt att tämja. Så här blev den färdiga bilden.
 
 
På ett mörkblått linnetyg tovade jag vatten i olika nyanser blått blandat med lite mörkgrått för känsla av mer djup. Till slut blev i princip hela bilden täckt av fårlockar för mer struktur på ytan föreställande vågor och sjögång. Med så mycket fårlockar blev bilden rätt tjock och därmed annorlunda att fortsätta med. Många bilder har jag velat tova extra tunt nästan genomskinligt för att ge den andra effekter.
 
 
Den tjocka ytan tar åt sig många stygn och de syns inte så tydligt, men det blev många stygn i olika nyanser på de olika partierna för att förstärka vattnets rörelser och havets mäktighet.

 
Till slut fick de olika partierna sina respektive pärlor och valet föll på inte alltför små pärlor så de inte skulle drunkna i fårlockarna utan mera följa kanten av vågorna, här i mer detaljbild. Bilden högst upp visar helheten.
 
Nu är det bara en vecka kvar till vernissage, så bilderna är ihopsydda och hela verket inlämnat. Men jag fortsätter med genomgång av de bilder som inte presenterats här på bloggen. se mer om utställningen under aktuellt till höger om inlägget.

söndag 16 april 2017

Kalevala ön

 
I verkligheten är det sluttampen av Kalevala bilder men här på bloggen är det Ön som står på tur. Jag har tidigare gjort några öar mer som små skulpturer på runda former där jag fimpat botten för att de ska stå. Antagligen var de nånstans i bakhuvudet när jag skulle göra en platt bild med en ö som ett av mina tolv naturbilder ur sjunde sången i Kalevala. Den fick en rund form i ett blått vatten och blev en ganska frodig ö med olika gröna och gula fält, inte öde som stranden var. Det här är det färdiga resultatet med tovat, stygn och pärlor.
 
 
Första fasen, nåltovat tunt med ull och fårlockar på blått linnetyg som botten. Roligt att göra flera fält i den hamburgerlika ö-formen och leka lite med nyanser. Vad skulle kunna växa på ön kan man ju undra. Lite berg blev det längst ner och några skogspartier i kontrast mot de mer färggranna fälten.
 
 
Broderistygn på det tovade och det visade sig rymmas många stygn på de olika fälten innan jag gav upp. När man väl kommit i gång hittar man nya möjligheter för flera stygn tills man ger upp.
 
 
Många olika pärlor fick komplettera stygnen för mer liv och det fanns pärlor i nyanser som funkade med trådarna till alla fält. Hela ön i färdig form syns i bilden högst upp i inlägget.

 
 
 

måndag 10 april 2017

Mitt sädesfält

 
När det blev dags för att göra sädesfältet som en av mina bilder inför utställningen Kalevaland blev det en del funderande hur jag skulle kunna göra ett tillräckligt intressant abstrakt sädesfält i det här formatet som alla bilderna skulle ha. Man borde ändå på något sätt uppfatta att det är frågan om ett sädesfält när det är färdigt. Så här blev slutresultatet och nedan försöker jag beskriva processen dit.

 
Jag som alltid vill ha mycket färg kände att här behövde det bli riktigt blekt trots allt. Jag bor ju vid ett sädesfält på sommaren så kan inte säga att jag inte har upplevt nåt sånt. Valde att tova med lite olika nyanser i alla fall, naturvitt, ljusgult, beige och grågrönt och längst ner lite jord. Här har jag inte försökt få med några fårlockar även om det hade funkat som lösning här också. 

 
Nyansnörden i mig fick sitt lystmäte i valet av broderitrådar som skulle sys på tovade fältet. Tänkte få lite liv med att variera trådnyanserna på ytan, ibland funkar det även med små medel.
 
 
Valde att inte brodera stygn över hela bilden utan bara på ena sidan och varje rad fick en egen nyans i stjälkarna och en annan i sädeskornen. Lite smått ogräs i grönt längst ner i dikeskanten.

 
I en mer detaljbild syns hur jag fantiserade att säd som växer ser ut. Här syns också lite av att nyanserna i raderna varierar.


 
Efter stygnen var det dags för pärlorna. Jag valde att inte sy några pärlor där jag sytt växande säd, men som det syns på bilden överst i inlägget pärlor i olika nyanser i de olika fälten som bara tovats och här längst ner där jag tog chansen att leka lite mer med pärlor vid jorden och ogräset. Antar att det här är enda gången jag gjort eller kommer att göra ett sädesfält, tror inte det kommer att bli någon återkommande bild hos mig även om jag kan tänka mig att göra något annat med laverat uttryck med ull framöver. 
 

söndag 2 april 2017

Bergmysteriet

 
Berget var ju ett av naturbegreppen i Kalevalas sjunde sång och som jag skulle omvandla till bild. Men berget var nog en av de bilder jag hade lite svårt att associera till, kändes som jag inte hade nån riktig relation till något speciellt berg och när jag började fantisera fanns det allt från helgråa till skogsbeklädda berg i mitt huvud utan att det kändes hur jag ville göra. Till slut blev det någon slags kompromiss mellan mina bergtankar, både grått och skog och bilden här ovan är slutresultatet, som alltid ganska abstrakt.

 
I första tovade fasen blev allt rätt tjockt eftersom hela berget kläddes in i fårlockar i olika färgtoner, bottentyget i linne. Längst ner blev det lite mer grönskande natur i stället för skog och sen fick både berghällar och skogspartier klättra uppåt längs berget. Egentligen vet jag inte vad de bruna partierna representerar men kanske är det kalhyggen eller annars risiga områden som är svårtillgängliga. Högst upp på berget tänker jag mig ändå att utsikten ska vara fin så inte alltför mycket skog växer i vägen för det. Det ser ut att ändå vara en bedrift att ta sig upp helskinnad.
 
 
Nästa steg var stygnen, vilket är alltid lite omständligt när underlaget är fårlockar. Stygnen försvinner lätt in i det tjocka lagret, men om man syr riktigt mycket stygn går det att parera problemet. Lite hjälper det också att välja avvikande trådnyanser. Jag tänkte mig att stygnen skulle kunna bilda några stigar som kan ta en upp på berget för att se utsikten. Efter stygnen gällde det att få fram ytterligare effekter med pärlor, vilket syns till en del i bilden högst upp. Jag har avstått från att räkna antal och olika sorter, för här kunde jag hålla på länge innan det blev stopp.
 
 
Här kan man se lite mer i detalj hur det kan bli med stygnen när underlaget är tjockt av fårlockar. Den grönskande nedre kanten innan den fick ännu pärlor för att bli lite mer prunkande. Jag vet fortfarande inte om mitt berg skulle vara lite skräckinjagande, mystiskt eller bara öde långt bort utan att man ska behöva vara rädd för det.

söndag 26 mars 2017

Min ödestrand

 
Bland mina naturbegrepp i Kalevalas (Finlands nationalepos) sjunde sång fanns ödestranden. Den kan man associera till på flera sätt, kanske mest utifrån egna erfarenheter vilka slags ödestränder man mött tidigare i verkligheten. För mig blev tanken väldigt fort att det skulle vara en övergiven strand som ingen vistas på eller städat, så det skulle vara stenigt och med ris så ingen skulle vilja vistas på stranden. Senare kom jag att tänka på att det skulle kunna vara lika väl en ödestrand för att den ligger avskilt eller svåråtkomligt, men jag arbetade utifrån min första association, alltså mindre lockande strand.
 
 
Började med att tova så att det blåa vattnet skulle få mindre plats i bilden och inte ta överhanden, själva strandbilden skulle vara i fokus. Sanden skulle vara mer grustäckt än skön sand och det skulle vara mycket grått för stenig strand. Lite grönt för några buskar och kanske lite mer färg för några växter mer på sidorna, inget vidsträckt strandområde.

 
Efter tovningen dags för stygn, mycket i gråa toner. Till höger lite mörkare större sten men många små stenar av stygn, känslan att där skulle det inte vara skönt att vara barfota.

 
Vattnet fick en kant mot stranden och så småningom pärlor i både fårlockarna och växtligheten och bilden högst upp är den slutgiltiga versionen med både stygn och pärlor i hela bilden, men en mindre välkomnande känsla till stranden.