Chiffonjén anlände hemma hos mig i barndomshemmet ungefär i den åldern jag började skolan. Den hade funnits hemma hos min mormor i Piteå tidigare, tyvärr kan jag inte historien bakåt före det. Mitt minne om chiffonjén är att jag tyckte att den var väldigt stor jämfört med lilla mig, ganska respektingivande när den var så pass mörk och kompakt hela vägen.
Numera är den tillbaka i Sverige för jag har den efter min mamma och det är klart, stor och mörk är den fortfarande fast jag är stor numera och plats tar den, ett helt hörn i vardagsrummet. Men det bästa med den är, om man bortser affektionsvärdet, att den har så många lådor av olika storlekar. Man kan alltså "gömma" mycket i lådorna, ibland så mycket att man kan ha svårt att komma ihåg i vilken låda man har lagt vad, åtminstone i de mindre lådorna.
När klaffen är nerfälld blir den något mindre mastig som möbel. Det gröna filttyget på skrivytan är inte original och slitet och blekt, så har börjat fundera på att byta ut tyget, men kanske till något mer oväntat, typiskt mig. Jag använder ju inte klaffen till skrivyta, så friheten är större. Till jul brukar den däremot vara ypperlig för nötskålar och dylikt.
Det som imponerade allra mest när jag var barn var att chiffonjén har lönnfack. Det var något jag aldrig hade sett eller hört talas om innan, så det blev spännande, nästan för spännande för fantasin. Vad kunde gömma sig där bakom, uhh...
Min mamma förvarade presenter i många av lådorna så det gjorde inte saken mindre mystisk, finns det något gömt bakom lönnfacken. Lönnfacken är i mitten, delen med mörkare lådor kan dras fram i ett stycke och bakom finns ett fack. Också de långsmala snidade delarna på sidan om mittlådan kan dras ut som smala fack.
Just nu förvaras i alla fall inget i lönnfacken, kanske tur för jag skulle aldrig hitta sakerna igen utan glömma bort att de är där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar