Tänk vad man kan ändra sig och komma till bättre tankar. Jag är uppvuxen med den här tavlan som är från 1946. Speciell på sitt sätt för att det är den finska konstnären Eero Nelimarkka som har målat vyn från kungliga Djurgården här i Stockholm, längst bort syns Nordiska museets torn.
Jag vet inte varför mina föräldrar hade köpt tavlan, men kanske för att det var en Stockholmsvy och min mamma var från Sverige och pappa från Finland. I mitt barndomshem hängde tavlan lite avsides i vardagsrummet, men det fanns andra tavlor som åtminstone jag tyckte var häftigare och tog mer plats än den här rätt milda tavlan.
Min mamma hade sagt till mig efter att jag flyttat till Sverige att tavlan borde komma till mig i Sverige en dag. Jag reagerade väl inte så mycket på det, eftersom jag inte var så förtjust i den eller tyckte inte att den var speciell. Andra tavlor var jag betydligt mer sugen på. Efter min mamma blev tavlan min. I början visste jag inte riktigt var den skulle kunna hänga fortfarande rätt ointresserad, så den var kvar i paket rätt länge, som tur var kanske.
En vacker dag kom jag på tavlan gömd bakom stolen och fick en idé att ta bort ett stort litografi vid matrumshalvan av vardagsrummet och testhänga denna i stället och sen dess har den fått vara kvar. Gamla kroken blev helt rätt så det blev enkelt.
Numera tycker jag väldigt bra om tavlan, vackra höstfärger jag alltid älskat och lagom suddig vy utan skarpa linjer. Ljuset från fönstret bredvid visar nyanserna på ett bra sätt på dagtid (jag pratar väl aldrig om nyanser, eller hur?). Jag tror att den blev så bra på en vägg där den inte försvinner bland andra mer krävande tavlor som konkurrerar om uppmärksamheten. Nu tittar jag ofta på tavlan med gillande blick, det hade jag inte trott för bara ett år sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar